måndag 25 april 2011

Läslusten sinar...

Något är fel på mig. Min bokslukarperiod, som har pågått sedan någon gång i december, tycks sjunga på sista versen. Åtminstone för den här gången. Jag har suttit med Red Seas Under Red Skies i säkert... tre veckor, minst, och nu har jag, efter faktisk ansträngning, lyckats läsa över halva boken... Misstolka mig inte, Scott Lynch är förvisso kanske inte fullt lika bra som i The Lies of Locke Lamora, men han är fortfarande jäkligt bra. Det är bara det att jag har haft så mycket annat jag gärna velat göra (och då har jag ändå haft lov den här veckan). Min plan var att ha läst ut både Scott Lynch såväl som Jonathan Troppers två böcker, How to Talk to a Widower och Everything Changes, som vi ändå har hemma från biblioteket. Men så blir nog inte fallet. Nåja, nog om mina läsproblem.

Red Seas Under Red Skies, då. Vad tycker jag egentligen? Tja... (liten spoilervarning här, men jag ska försöka att inte avslöja allt för mycket...) Om jag ska vara ärlig så saknar jag för många karaktärer från den första boken. Det är absolut inget fel på storyn, den är fartfylld och med många svängar, som tidigare. Men jag saknar Bug. Jag saknar Calo och Galdo. Capa Barsavi. Don och Doña Salvara. Father Chains. The Grey King är rätt skön att vara av med, men de förbannade Bondsmagi från Karthain är ändå kvar, så irriterande karaktärer slipper jag inte. För att inte tala om de NYA irriterande karaktärerna. Typ the Archon. Hur som helst känns det i alla fall som att det är lite för mycket nytt, lite för lite kvar av det gamla. I början var det okej, då Locke och Jean ändå fortsatte i the Gentlemen Bastards anda, och planerade sin nya kupper. Men sen kommer den jävla Archon och förstör allt, skickar ut dem till havs! Hallå! De är ju redan mitt uppe i saker och ting! Och samtidigt hålls man som under pistolhot kvar vid boken, för prologen avslöjade efter bara några sidor en fruktansvärd vändning. Frågan är bara... Hur kan det hända? Varför? Hur kan Jean vända sig mot Locke!? (Sneaky som jag är har jag dock tjuvtittat lite längre fram i boken, och på sista sidan är de fortfarande vid varandras sidor, så det ska nog ordna sig...) Så det blir bara att fortsätta läsa. Härda ut min period av icke-läslust.

torsdag 21 april 2011

Sing You Home


Nu har jag gjort det ännu en gång. Läst ut en bok för flera dagar sedan, men inte satt mig ner och skrivit om den. Det värsta är att denna gång finns det absolut inga bra ursäkter, utan jag har helt enkelt varit för lat för att formulera mig i vettiga ord.
I måndags läste jag ut Sing you home av Jodi Picoult. En bok som, enligt mig, inte kan beskrivas exakt hur bra den är med ord. För det finns inte tillräckligt med ord i världen. Sing you home handlar om Zoe, en 40-årig kvinna som mest av allt i sitt liv önskar är att få ett barn. Hon är gift med Max och de har i fler år försökt få barn men har aldrig lyckats. Efter att Zoe går in i tidig förlossning och föder ett dödfött barn. Zoe vill desperat försöka ytterligare en gång till att få barn, men Max har fått nog och skiljer sig från Zoe. Boken fortsätter sedan om hur Zoe försöker gå vidare och hur hon möter Vanessa och hur förhållandet mellan de båda utvecklas.
Jag har under tiden jag läste boken har jag hatat den, älskat den, gråtit över den och älskat den lite till det har helt enkelt varit ett helt vattenfall av känslor som Sing you home har fått ur mig. Den har även fått mig att till viss mån hata religion, trots att jag själv är religiös. Eller så trodde jag först, tills jag tänkte på det och insåg att det inte är religionen jag hatar utan vad människor gör och hävdar i religionens namn.
I alla fall, så är Sing you home en av alla de underbara Jodi Picoult böcker som kommer att finnas i mitt bibliotek när jag blir gammal. Det är en av de böcker som jag är säker på att jag kommer läsa om i åratal och bara älska mer och mer. (och ja, soundtracket till boken är fullkomligt fantastiskt, som jag nämnde i tidigare inlägg.)

söndag 17 april 2011

Brownies, blondies och munkar

Urgh... Nu har det gått lite för många dagar sen man skrev. Jag inleder detta inlägg med ett tips som verkligen inte har med varken böcker eller kakor att göra. Stå aldrig i kö i sju timmar utan mat. Det är inte att rekommendera.

Nåväl, vidare till mer viktiga saker. Jag tänkte dedikera detta inlägg till tre olika sorters kakor (vilket titeln föreslår): Brownies, blondies och munkar. Jag vet att jag säkert redan skrivit om de två förstnämnda, men här kommer lite mer!
   I fredags hade vi bake sale i skolan, och mitt bidrag var just brownies och white chocolate blondies. Vid närmare eftertanke döpte jag om de första till mud cake brownies, för de blev så fruktansvärt kladdiga att jag trodde att inte en enda skulle bli såld. Det blev de. Folk tycks uppskatta smaken av råa ägg med socker och kakao. Intressant. Personligen tycker jag inte att ens kladdkakor får vara för kladdiga, då blir jag illamående... Det gick i alla fall hem hos mina kära skolkamrater, och ännu bättre var blondiesen! Där fick jag till och med en etta som frågade om receptet (vilket jag naturligtvis delade med mig av!). Browniesen ska dock få en viss justering i receptet, typ minska antalet ägg och öka mängden mjöl. Drastiskt.
   Munkarna då? Jo, munkarna bakade jag inte själva. Jag har ingen aning om hur man gör munkar (jag önskar dock att jag kunde det!). Däremot är jag fullkomligt och för evigt SÅLD på dem. Finns det något godare? Finns det något mer fantastiskt?? Den perfekta harmonin mellan den flottiga och sockriga ytan, den underbara känslan av både jäsdeg och sockerkaka på en och samma gång, och sist men inte minst det krämiga, uppfriskande äppelmoset i mitten, som balanserar upp frityren magnifikt... Fabulöst! Jag tror faktiskt att munkar måste vara en av mina absoluta favoritbakverk. De är oslagbara. Kladdkakor, brownies, blondies, cookies, sockerkakor, småkakor, ALLT, kan ta och slänga sig i väggen. Eller är det bara jag som tycker det?

lördag 16 april 2011

"Soundtrack" till en bok

På tal om musik och läsning så läser jag just nu en bok där det finns ett "soundtrack" till. Med Jodi Picoults Sing you home får man en CD-skiva med till boken. CD:n är 10 låtar som är skrivna till boken, av Jodi Picoult och insjungna av Ellen Wilber. Det finns en låt till var "del" i boken. Vid varje del finns det en sida som indikerar till vilken låt som tillhör nästa del. Men självklart får man lyssna hur man vill, eller inte alls.
Jag personligen tycker att om låtarna passar bra till stämningen i boken, kan det förstärka alla känslor till max. Som Kim nämnde i sitt inlägg om musik och Hunger Games.
Till Sing you home, tycker jag än så länge att musiken passat bra till boken och att samspelet mellan musiken och boken har funkat mycket bra.
Nu kanske ni undrar varför just denna bok har ett "soundtrack". Enligt Jodi Picoult är det så att eftersom denna bok handlar om Zoe, en musikterapeut, så ville hon få läsaren att höra Zoes röst och känna en större personlig anknytning till Zoe och stämningen i boken.
Jag har dock inte kommit så långt i boken än, så ni kan vänta er fler uppdateringar om den snart.

Mina "små" Muffins


Idag har jag lärt mig att det finns en skillnad på hur jag uppfattar måttet ”stora” och hur andra uppfattar ”stora”. Jag har nämligen bakat Chocolate Chip Muffins idag. (De är ännu inte smakade, så jag kan inte berätta om hur goda de var, men jag kan däremot säga att degen var fantastiskt god. Mycket lovande.) Nu till vad jag har lärt mig om ”stor” och ”stor”. Där stod i receptet att det skulle bli antingen 8 stora eller 14 små muffins. Jag fyllde muffinsformarna så mycket det bara gick och fick ändå 21 stycken. Nu när de är färdiga anser jag att de är ganska stora. Min fråga kvarstår då bara, hur enda in i bomben hur stora är inte de som är 14 ”små”. Och om de nu skulle bli så stora, hur stora är inte då de 18 ”stora”? Är de i samma storlek som Atlanten då eller?
Nej. Jag är nöjd med mina ”små” muffins, som i själva verket inte är så små. Och nu ska jag sluta skriva så jag äntligen kan få smaka på dessa mumsigheter.

Ett väldigt försenat blogginlägg


I måndags läste jag ut Blue noon. Och började skriva ett blogginlägg om det. Men innan jag hann skriva klart det så hamnade en vecka fylld med massa skolarbete i mellan. Så här är det nu. Ett mycket försenat blogginlägg om Blue Noon.
Det borde vara förbjudet att skriva en så bra bok som Blue Noon (Scott Westerfelds sista bok i trilogin Midnighters). Det är nästan 400 sidor packade med spänning, fart och en massa fantasy och sci-fi, vad mer kan man önska sig? Jag är helt tagen över hur strålande denna bok trilogin visade sig vara. Som ni kanske har läst här innan var jag lite skeptisk efter första boken och tyckte inte att den mätte sig alls med Uglies-serien eller Peeps. Men oh, så fel jag hade. Midnighters-trilogin är i typisk Westerfeld anda, då man bara hänförs av hur otroligt bra en man kan skriva.
Blue Noon är en nagelbitar-bok som får dig att fortsätta läsa i timtal, du fastnar helt enkelt inne i en bubbla där världen som beskrivs, målas upp framför dig och blir till verklighet. Som läsare fylls man med alla de tankar och känslorna som karaktärerna i boken fylls med, den förlamande paniken, den oerhörda spänningen, den djupa förtvivlan och den mäktiga kampglöden. 
Det är helt enkel en bok som det borde lagstiftas om. En bok som enligt lag alla människor borde läsa.

lördag 9 april 2011

Musik och läsning - bra eller dåligt?

Ja, hur är det egentligen med musik och läsning? Är ni den typen av person som inte kan läsa en mening om det finns ett störande ljud, eller motsatsen, som bara MÅSTE lyssna på något för att läsa?
   Jag har kommit fram till att jag förmodligen är lite av en blandning. Vilket i och för sig nog rätt många är. Men ändå. Men när det gäller vissa specifika böcker finns det musik jag måste lyssna på till. Här kommer nu en utläggning om The Hunger Games och bandet Hurts.

När jag läste The Hunger Games för första gången hade jag precis upptäckt bandet Hurts (om ni inte har lyssnat på dem, gör det. It's and order.) Och som den musik- och bokknarkande personen jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att lyssna och läsa samtidigt. Vilken upplevelse! På något magiskt sätt förstärkte nästintill varenda låt på skivan känslorna i boken. Silver Lining - känslan av att till varje pris försöka skydda någon. Wonderful Life - den ständiga kampen att inte ge upp, att fortsätta kämpa. Stay... Jag lyckades verkligen pricka in låtarna perfekt till boken, för precis när Katniss säger till Peeta "Stay with me" sjunger Theo Hutchcraft "Stay with me" med sådan inlevelse att det känns som att det är jag som sitter i grottan, men regnet ösandes ner utanför, med Peeta vid min sida, i denna hopplösa "lek" som the Capitol tvingar oss till... (De sjunger till och med "in the pouring rain", hur mycket mer perfekt kan det bli????) Jag grät verkligen när jag läste det.
   Detta var dock bara första boken. Till de två andra lyssnade jag också på Hurts, ty när jag har börjat lyssna på en skiva, lyssnar jag endast på den, tills jag hittat något nytt. Men till dem passade det inte fullt lika bra...

Just nu lyssnar jag främst på Muse's The Resistance, och har slagits av att åtminstone vissa av låtarna borde passa Catching Fire och, framför allt, Mockingjay. Uprising, Resistance... Titlarna passar i alla fall?
   Sedan har jag även en vän som lyssnade på Green Day's 21st Century Breakdown och tyckte att den passade otroligt bra, särskilt låten Last of the American Girls. Kanske är The Hunger Games helt enkelt en bok som musik passar till?
   Jag hoppas hur som helst att när de nu ändå gör en film, att de i så fall använder sig av Hurts musik till. Känns rätt osannolikt att det skulle hända dock... Tills vidare får jag nöja mig med att slungas tillbaka till jakten genom skogen varje gång jag hör Hurts...

fredag 8 april 2011

Herregud!

Det är min första och spontana kommentar efter att ha läst ut Touching Darkness. HERREGUD! Den är så otroligt bra att det är helt sjukt.
Jag kan faktiskt inte riktigt berätta mycket om handlingen utan att avslöja för mycket. Men det som går att berätta är att medan ungdomarna som lever i den 25:e timmen, The Midnighters, letar efter sanningen om deras hemliga timme, stöter de på dödlig fara, inte bara i den 25:e timmen på dygnet. Utan även utifrån den riktiga världen.
Varje gång jag läst ut en Scott Westerfeld-bok är jag helt utpumpad och i total förundran över hur en människa kan skriva något så levande och verkligt (även om det är fantasy och sci-fi han skriver) som Westerfeld lyckas göra. Han skriver ännu en gång över allt jag någonsin ens kunde förvänta mig. Helt otroligt helt enkelt.
Jag kan inte vara mer än tacksam för den dagen då jag och min bror halkade in på Scott Westerfeld banan på ett bananskal, utan den dagen skulle jag aldrig fått uppleva en sådan här fantastisk och underbar läsupplevelse som Westerfelds böcker verkligen är.  Att läsa Westerfeld borde inte vara frivilligt, det borde vara något som alla skulle göra.
Nu ska jag sluta skriva här och börja på sista delen i denna magnifika trilogi.