Sense and Sensibility

Trots att jag säger mig själv älska Jane Austen hade jag, tills för några veckor sedan, bara läst ett enda av hennes verk, Pride and Prejudice. När då chansen kom att i samband med skolan läsa en klassiker, valde jag att läsa Sense and Sensibility, som, tillsammans med resten av Austens böcker, har stått och stirrat på mig från bokhyllan med otåliga ögon.
   En snabb resumé av handlingen: systrarna Elinor och Marianne Dashwood blir på grund av sin fars bortgång  plötsligt fattiga, och tvingas att tillsammans med sin mor och yngsta syster flytta till en liten stuga tillhörande en vän. Samtidigt tampas de med alla 1800-talstjejers problem: att hitta någon att gifta sig med. Elinor, förnuftet i titeln, blir sakta men säkert förälskad i Edward Ferrars, medan Marianne, "känslan", faller hårt för den charmiga Willoughby. För ingen av dem blir det dock som de förväntat sig, för naturligtvis dyker förhinder upp och hemligheter stiger till ytan.
   Jag var från början hur pepp som helst på att läsa S&S, jag hade ju älskat P&P, BBC's mini-serie av den med Colin Firth (<3) samt filmen baserad på S&S med Kate Winslet, Hugh Grant, Alan Rickman m fl. Men, och detta säger jag med sorg inom mig, blev jag faktiskt lite besviken. Ja, det är självklart att jag gillar den eldiga Marianne och den förnuftiga Elinor, men på något sätt (kanske för att jag sett och älskat filmen så många gånger) så tycker jag inte att boken fångar deras personligheter lika bra som regissören Ang Lee gjorde. Ironiskt nog. Men även om jag jämför den med P&P tycker jag att Austen lyckas betydligt bättre med karaktärerna där. Tempot är också mer raskt (även om det är exceptionellt långsamt med dagens mått), vilket gör att det inte blir lika dryg läsning. Skillnaden är egentligen ganska förståelig, då S&S är Austens första roman och P&P hennes andra - hon utvecklades helt enkelt där emellan. (Det är ju överhuvudtaget ganska vanligt att en författares första bok är något obalanserad jämfört med de senare.)
   Trots denna lilla besvikelse är jag ändå glad att jag läst den, och kanske kommer jag läsa om den en dag när jag inte behöver ha stressen liggandes på mig att jag måste läsa ut den fort som fan. Och kanske kommer jag gilla den mer då. Som det är nu har jag dock ingen tid för sådana filosofiska tankar, utan det är direkt vidare till nästa bok!

Halloween-muffins!

Flämt! Pust! Helt otroligt! Jag har nästan överlevt första delen av höstterminen! Ett jäkla mirakel.
   Jag får inleda här med en ursäkt om min extrema inaktivitet. Helt otroligt hur vår allmänna uppdatering föll som en sten när skolan satte igång. Projektarbete, miljontals prov och andra uppgifter, och till råga på det att jag var tvungen att läsa en bok som jag förvisso ändå skulle läsa, men som är vääääldigt dryg. Och som det kommer en uppdatering om här så småningom. Men inte nu! Nu är det dags för ett sällsynt inlägg om bak!

Snart är det höstlov, och därmed också halloween. Eller allhelgonaafton, som man kanske borde säga på svenska. Men med tanke på att det snarare är den amerikanska versionen jag firar, föredrar jag att säga halloween. Hur som helst. Nu när det närmar sig denna spöklika helg har det blivit min uppgift att hjälpa till att baka otäcka kakor till en kakförsäljning på skolan! Egentligen hade jag gärna bakat den sortens kakor som huvudkaraktärens mamma gör i Babette Coles The Trouble With Mom, en underbar barnbok där mamman gör muffins fyllda med maskar och andra läbbiga saker. Men då hade vi nog inte fått in så mycket pengar (dessutom hade det varit lite klurigt att få till...). Så jag fick nöja mig med muffins som är goda, men som är tillpyntade på ett lite halloween-igt sätt!
   Att söka på "halloween muffins recept" på Google var väldigt effektivt. Genast fick jag upp en bunt roliga recept från Dansukker, som jag gärna hade provat på fler av än bara muffinsen! Men eftersom att jag fortfarande inte har ett liv fick jag nöja mig med en sak.
   Döm om min förvåning när receptet inte bara var bra, muffinsen reste faktiskt på sig! Döbak är dessvärre alltför vanligt när det gäller den typen av kakor (tycker jag), men herre gud vad dessa bara blåstes upp! Och inte föll de ihop (helt) när jag väl tog ut dem! Score! När det gäller frostingen fick jag improvisera lite utefter deras recept, att 1-2 msk vatten skulle räcka till 5 dl florsocker, det såg jag med en gång att det skulle bli klurigt. Sen var det bara lite allmän dekoration, och skåda resultatet!

Snart följer en fin och duktig rapport om Jane Austens Sense and Sensibility. Sen kommer jag dö, för då börjar NaNoWriMo. Yay!

You Against Me

Jenny Downhams nyaste bok, You Against Me handlar om Ellie och Mikey. Mikeys syster har blivit våldtagen av en kille och Mikey gör allt för att hämnas. Ellies bror har blivit anklagad för att ha våldtagit en tjej och hon borde väl göra allt för att försvara honom. När Ellie och Mikey träffas är det som om två världar kolliderar och ingenting blir som det varit.

You Against Me är Jenny Downhams andra bok (den första heter Before I Die) och de båda böckerna har absolut ingen koppling eller något gemensamt med varandra, förutom att de båda rör ungdomar i svåra situationer.

You Against Me är en rafflande bok med massa intriger och snabb fart framåt. Det är verkligen en bok som är hur lätt som helst att sträckläsa, trots att den är 400 sidor lång, så går det jättesnabbt att läsa den. Den är även, precis som hennes tidigare bok, väldigt genomtänkt och fint skriven och får en som läsare att fastna i historien även om det egentligen inte är i genren som man brukar läsa.

Helt enkelt en bra läsning, fylld med både kärlek, lite sorg, lycka och en massa, massa mer. 

(Den har även nyligen kommit ut på svenska under titeln Älskar, hatar.)

Underbara böcker

Nu måste jag bara dela med mig av vad jag fick för underbar present av Kim och en annan kompis, då jag fyllde 18 nyligen. Jag fick tre böcker, två av dem med Shakespeare, dock på svenska, men tryckta 1880. De är helt underbart fina och jag blir fortfarande helt lyrisk så fort jag öppnar dem. Den ena är med Shakespeares dramer och den andra med komedier. De innehåller bland annat pjäser som Romeo och Julia, Hamlet, Othello, Köpmannen i Venedig, Mycket väsen för ingenting och Macbeth.

Det absolut bästa med dessa två böcker är dock ändå språket. Jag tycker och står fast vid att Shakespeare blir bättre på engelska, men gammalt svenskt språk är hur fint som helst. Det lilla jag ännu hunnit läst i dem har jag stöt på ord som qvick, hvad, af, hvarför, qväll och gaf.

Den tredje boken som dessa underbara människor gav mig var en bok med Carl von Linné, innehållande olika verk av honom, så väl som andra. Denna var dock tryckt lite efter de båda samlingsverken med Shakespeare, nämligen 1907.

Så nu är det bara för mig att sätta igång och läsa dessa tre underbara böcker med helt underbart svenskt språk i dem. 

Cirkeln och The Pact

Jag vet, jag vet, jag vet. Nu var det nästan åratal sedan jag skrev om en bok. Det har faktiskt gått ganska långsamt att läsa ut de två böcker som jag faktiskt hunnit läsa ut under de årtalen jag spenderat med att inte blogga. Den första av dem gick dock ganska snabbt, boken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.  Jag var precis som Kim skrev i sitt inlägg om boken, mycket tveksam till att läsa fantasy på svenska. Den är precis som Kim så fint uttrycker det som ”… svensk”.  

Jag har egentligen inget emot att läsa svenska böcker av svenska författare, men fantasy och sci-fi har en tendens att låta bättre och helt enkelt bli bättre på engelska. Ord som hela tiden används i boken, så som Rådet (med stort R) och Mönstrens bok, låter för mig mycket töntigare än vad det skulle ha gjort på engelska. Det kan dock ha att göra med det faktum att jag är mer van vid liknande ord på engelska. Jag kom ständigt på mig själv med att vilja översätta meningar till engelska i mitt huvud för att få det att låta bättre. Bortsätt från allt detta så är boken ganska spännande och förvånansvärt bra faktiskt (vilket nog mest har att gör med att mina förväntningar på en svensk fantasy bok inte var speciellt höga).  

I alla fall, boken handlar om sex tjejer, Minoo, Vanessa, Rebecka, Anna-Karin, Ida och Linnéa, de har absolut ingenting gemensamt med varandra, tills den natten då de alla sex förs av en mystisk kraft till en övergiven folkpark där de får veta att de är de utvalda till att kämpa mot ondskan.

Boken är, som tidigare nämnt, ganska spännande och väldigt bra faktiskt. Där är dock några små saker man vill att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ska utveckla vidare i de nästkommande böckerna. Men allt i allt så är det en bra början på en trilogi som har potentialen till att bli episk.

Den andra boken som tog en aningens längre att läsa ut var Jodi Picoults bok The Pact. Anledningen till att den tog så lång tid att läsa ut som den faktiskt gjorde, var en blandning av mycket skola, lång bok och alldeles för lite tid till att läsa, plus det faktum att i ungefär två veckor var jag inte på humör för att läsa en bok som The Pact.

The Pact handlar om två tonåringar, nämligen Christopher Harte och Emily Gold. De har känt varandra sen de båda fördes och deras familjer har bott granne med varandra sedan de båda var mycket små och de växt upp med varandra som syskon. När de sedan har börjat komma in i tonåren har deras relation utvecklats till den av pojk- och flickvän.  En dag händer dock det som inte får hända, sjutton år gammal dör Emily, skjuten av ett vapen som Chris pappa äger, som Chris tagit med till henne och Chris, som är den enda närvarande vid händelsen, står då som misstänkt för mordet på sin flickvän.

Detta är den femte eller sjätte Jodi Picoult bok som jag läser och jag har börjat finna de, eller i alla fall denna, otroligt förutsägbar. Det är därför jag inte har fastnat och velat fortsätta läsa den så mycket som jag velat med de andra, den är helt enkelt för förutsägbar för mig. Redan efter 50 sidor hade jag listat ut i stora drag händelseförloppet genom hela boken, något som lite förstörde de kommande 450 sidorna av läsning. Det är dock inte en dålig bok, definitivt inte, den har en bra historia och är väldigt tänkvärd och en helt OK läsning. Det är säkert en bok som väldigt många människor skulle tycka väldigt mycket om, något som jag till viss det även gör. Men för mig blev kombinationen av att inte riktigt vara helt sugen på att läsa den sortens genre och att jag fann den lite för förutsägbar, fick mig helt enkelt till att tycka att The Pact inte var superbra. 

Skola på gott och ont

Ja, det märks nog ganska tydligt, att sedan september har frekvensen med vilken vi uppdaterar här på bloggen minskat. Det är dessvärre så att många lärare känner att som gymnasieelever med minsta lilla ambition förtjänar vi att inte ha någon fritid. Och utan fritid finns det väldigt lite tid till att läsa. Det är den sorgliga sanningen.
   Men ge inte upp än! För ibland får våra underbara lärare också för sig att vi kanske behöver utbildas litterärt också, som till exempel nu! Såväl i engelska som svenska ska jag nu läsa böcker, och klassiska sådana:

• Jane Austens underbara Sense and Sensibility till engelskan. Här var det fritt val av klassiker, med definitionen att författaren måste vara död. Det var frestande att då välja någon i The Hitchhiker's Guide to the Galaxy-trilogin, eftersom att Douglas Adams (dessvärre) är död. Men på grund av uppföljningsuppgiften, att skriva om en scen till modern tid, fick det bli någon som gick att modernisera, istället för att... föråldra.
• Lite mindre pepp på: August Strindberg. Min kära far har varit på mig de senaste fem-sex åren att jag ska läsa Hemsöborna, och nu får han sin vilja igenom, för alternativet var den betydligt längre Röda rummet, som jag också förstått är tyngre. 

Så även om skolan inte ger oss mycket fritid kanske det blir några sporadiska uppdateringar här! Blir min moderniserade scen av Sense and Sensibility bra kanske jag lägger upp den här...

Något annat som dock kommer förhindra alltför flitigt skrivande är NaNoWriMo, som börjar i november. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month, och är en liten "kul grej" som går ut på att man ska skriva en bok på 50 000 ord. På en månad. Thirty days and nights of literary abandon!, som deras slogan lyder. Eftersom att jag inte alls har annat att göra och absolut har tid över har jag lovat Josefin (och mig själv) att delta. Thirty days and nights of abandoning life, skulle jag kalla det. Men det ska nog bli kul! Så i november kan ni nog räkna med att inte höra så mycket om läste böcker, utan om katastrofalt dåliga böcker som håller på att skrivas av oss. Peppa!

Life of Pi

Yann Martels Man Booker-prisvinnande Life of Pi är minst sagt en udda bok. Den berättar historien om Pi Patel, en indisk pojke som av en oturlig slump hamnar på en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger, en hyena, en zebra och en orangutang. Hur, kan man fråga sig. Ja ni. Läs den, så får ni se.
   Jag vill ogärna berätta särskilt mycket om början av boken, eftersom att det på något sätt är en del av läsupplevelsen att undra hur i hela friden en människa kan hamna i den situationen han gör. Det jag kan säga, är att Pi växer upp som en vanlig indisk pojke i den lilla staden Pondicherry, en duktig hindu fram till den dagen han upptäcker kristendomen. Sedan en duktig hindu och kristen, fram tills att han upptäcker islam. Detta gör honom lite udda, att han väljer att tillhöra tre religioner, men det är väl som han själv säger "I just want to love God.", ett fint citat som jag tycker är relevant för alla religiösa som har problem med andra religioner: varför hacka ner på andra religioner, när alla religioner egentligen handlar om samma sak?
   Nog om filosofiska och teologiska frågor (även om boken i mångt och mycket handlar om just sådant), och åter till boken. Life of Pi börjar förvånansvärt trögt, och jag satt länge och tänkte "När ska han hamna på båten, va?". "Patience, my friend", hade jag velat säga till mig själv i efterhand, "det kommer". Jag hade mest hört om det som boken alltid marknadsförs som - en historia om en pojke som hamnar på en livbåt med en tiger. Men det gäller att inte låta detta överskugga början av boken, då tror jag nämligen att man kan uppskatta den mer.
   Yann Martels roman är ömsom rolig, ömsom... jag-vet-inte-riktigt-vad. Beskrivningarna om livet på båten är för det mesta inte särskilt spännande i sig, men det finns en slags underliggande spänning (den konstanta skräcken av en bengalisk tiger) som ändå driver historien framåt. De olika prövningarna är väldigt sakligt beskrivna, ändå fascineras man ständigt över... allt.
   Något som är värt att veta är att Life of Pi faktiskt är baserad på verkliga händelser. Det finns en äkta Pi Patel, och det är med hjälp av honom Martel har skrivit boken. I inledningen får man höra om historien bakom historien, det vill säga hur författaren först fick höra något om berättelsen. Mannen som berättade den för honom sa till honom "I have a story that will make you believe in God." Men hur fascinerande jag än finner boken, kan jag inte direkt säga att den fick mig att ändra min uppfattning som ateist. Trots det är det en bok jag definitivt rekommenderar för de flesta, om de bara orkar med det något sakta tempot.

Bokmässa 2011 enligt Kim

Vem är dålig på uppdateringar? Jag, naturligtvis! En vecka har gått sedan Bokmässan i Göteborg, och förutom en patetisk dikt har jag inte lyckats hosta upp ett enda ord. Ibland tror jag att jag lever halva mitt liv en vecka out of sync. Typ mässan, som jag inte ska skriva om förrän nu, eller det faktum att jag oftast läser tidningen en vecka för sent. (Det sistnämnda är i och för sig inte bara mitt fel, när mamma är klar med tidningen förpassar hon den till köksbordet, där jag läser den till frukost. Men ofta sker detta med ca en veckas förskjutning...) Okej, nog om mitt gnällande, nu är det Bokmässan som gäller!

Som Josefin nämnde var detta första gången för mig. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig då vi satt i bilen på väg upp till Göteborg (för övrigt hade vi, som de treor vi är, precis tagit "spexfoto" till gymnasiekatalgon (treorna brukar tillåtas att göra sitt sista foto inte alltför seriöst), och vi hade haft Harry Potter-tema. Jag var Hermione! Okej, tillbaka till ämnet...) Det som mötte mig, förutom vårt hotellrum, lunch och lite andra saker som klämdes in innan vi begav oss till den faktiska mässan, var en massa folk. Då var det ändå bara fredag, ändå var det så. Mycket. Människor. Överallt. Det är egentligen Josefin som brukar vara känslig för folkmassor, men till och med jag tyckte att det rätt mycket (dock ingenting mot lördagen. Tacka gudarna att vi hade seminariekort då, och inte var så mycket bland montrarna.). Fredag blev alltså en monter-dag. Vi gick runt, letade reda på Science Fiction-bokhandeln och English Book Shop, dreglade över böcker, köpte Språktidningen (något jag saknat väldigt mycket, för det är över två år sedan vi prenumererade på det!), dreglade över fler böcker, etc. Efter middagen, under teet, kände jag verkligen att jag hade blivit trött av allt. Jag höll, bokstavligen, på att somna vid bordet.
   Lördagen var det tidigt upp, tidig frukost (med mina lördags-mått mätt i alla fall), och sedan iväg för att försöka hitta parkering. Det var på håret att det gick. Väl inne möttes vi nu av ännu mer folk. Det var nästan bara att fly upp på ovanvåningen (där seminarierna hölls) så fort som möjligt. Om inte annat för att vi skulle på ett seminarium. Som de duktiga gymnasieelever vi är tänkte vi att en föreläsning om Jerusalem skulle vara perfekt i och med att vi båda läser kursen religionskunskap A just nu. Det var den också, men tyvärr mindes jag inte tillräckligt av den i efterhand för att kunna skriva om det i min religionsloggbok. Tjoho.
   Vad hände annars? Jo, jag sprang på min svensk- och engelsklärare från högstadiet, lyssnade på Jan Guillou och Henning Mankell prata om sina senaste böcker (trots att jag aldrig läst en enda Guillou-bok ställde jag mig duktigt i kö till Brobyggarna på Malmö stadsbibliotek. Bara 115 personer framför mig!), och spelade Wordfeud på telefonen under ett seminarium med Maria Wetterstrand. Okej, förlåt, det kanske var lite oartigt av mig, men det var mest Josefin som ville dit. Jag är inte miljöpartist. Och jag lyssnade faktiskt med ett öra!

Mässan i en sammanfattning:

Antal böcker köpta: 4 (Sarah Dessens The Truth About Forever, en Tintin-bok på franska (Le Lotus Bleu), och en Joakim von Anka-samlingsbok av Don Rosa. Som jag inte fick signerad. Suck. Och senaste numret av One Piece. Vet inte riktigt om det går under kategorin "bok"...)
Antal böcker fådda: 1
Antal böcker signerade: 0 (Lyckades missa Håkan Nesser, Don Rosa, Sara Bergmark Elfrgren och Mats Strandberg!)

Och sedan orkar jag inte tänka mer. Något kul var dock att vi lyckades hitta Bibliotek i fokus monter! Där deras tidning bif fanns! Där vi omnämns! Tjoho!